Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~n ~r
kall·els·en1(formell) uppmaning till inställelse
spec. till visst möte, för visst uppdrag etc.
samh.kallelsetidkallelse till sammanträdet hade utgått i god ordning○spec. äv. till läkare e.d.hon fick kallelse till mammografi○spec. äv. om en typ av direkt utnämning till högre tjänstmest histor.kallelseförfarandehan fick kallelse till en professur i Lund○äv. om konkret skrivelse e.d.kallelse (till ngn/ngt), kallelse (om ngt)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. kallilse; till 1kalla
2(livs)uppgift som upplevs som synnerligen viktig
och ofta är relaterad till högre (ibl. religiösa) syften
högt.arb.JFRcohyponymlivsuppgiftcohyponym2kall 1
Florence Nightingale kände som sin kallelse att bli sjuksköterskahan mognade till insikt om sin konstnärliga kallelse○särsk. om religiöst betingad uppgiftkallelsegärningkallelse i kristlig mening är inbjudan till Guds rikekallelse (till ngt), kallelse (att+V)sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelser