Svensk ordbok 2009, webbversion
kamm`a
verb ~de ~t
kamm·ar●ibl. med partikelnigenom
reda ut och ordna (huvudhår) med kam
hyg.kläd.kamma luggenkamma håretkamma barnenkamma igenom håret med luskam○ofta med tonvikt på resultatetibl. med partikel, särsk.ut
kamma sidbenakamma ut lockarna○ofta refl.han stod och kammade sig framför spegeln○äv. ngt utvidgatkamma mattfransarnakamma ullenkamma ngn/ngt, kamma (ut) ngtkamma nollse1noll
sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. kamba; till kam
Subst.:vbid1-202354kammande,
vbid2-202354kamning