Svensk ordbok 2009, webbversion
substantiv ~en ~er
kamp·en●sällan plur. som självständigt ord
tillstånd (mellan parter) där man försöker försvara eller genomdriva sina intressen med de kraftigaste medlen
som är tänkbara i sammanhanget; ofta med (fysiskt) våld men äv. med strejk, agitation etc.; sällan om enstaka situation
sociol.JFRcohyponym2strid 1cohyponymenvigcohyponymkraftmätning
kampandakamplustkampviljabefrielsekampklasskampmaktkampen hård kampen ojämn kampföra en väpnad kampkamp för livetkamp på liv och dödkampen för tillvaronkampen mellan stormakternakampen mot imperialismenkampen om partiledarskapettopplagen möts i en giganternas kamp○äv. mer konkretdödskampnärkamp○särsk. (försvagat) i sportsammanhangi sammansättn.
tävling
dragkamplandskamptiokampkamp (mellan ngra) (om ngn/ngt/att+V/SATS), kamp (med/mot ngn/ngt) (om ngn/ngt/att+V/SATS), kamp (för ngn/ngt/att+V/SATS)sedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagenfornsv. kamper ’(tve)kamp’; av lat. cam´pus ’fält; slagfält’; jfr campa, champinjon, kampanj, kampera, kämpa
substantiv ~en ~ar
kamp·en●häst
som är gammal, långsam etc.
vard.zool.åkarkampsedan 1621sv. dial. kamp, kampe; av ovisst urspr.