substantiv ~n kanor
kan·an●smal (ofta sluttande) isbana
spel.åka kana○äv. om annan (sluttande) bana med glidegenskapervattenrutschkanasedan ca 1755trol. bildlig anv. av sv. dial. kana ’(hyvel)spån’; trol. samma ord som fornsv. kani, lågty. kane ’liten båt’; jfr da. kane ’kappsläde’
2ka`na
verb ~de ~t
kan·ar●ofta med partikel, t.ex.ned, omkring, över
glida (nedåt eller framåt)
på is el. annat halt underlag
spel.JFRcohyponym2halka
kana nerför bergssidankana omkring på isenhan kanade över den frusna vägenkana (ner/omkring) (ngnstans), kana (över ngt)sedan 1745Subst.:vbid1-202628kanande