Svensk ordbok 2009, webbversion

kane´l substantiv ~en kan·el·en●en stark, brun krydda anv. till vete­bröd, indisk mat m.m.; av barken från vissa orientaliska växter kokk.kanelfärgadmalen kanelrisgryns­gröt med kanel och sockervara på kanelen vara berusad​ han blir all­tid rök­sugen när han är på kanelen sedan ca mitten av 1300-taletförteckning över föremål i kungens skattkammare (Svenskt Diplomatarium)fornsv. kanel; av ty. Kaneel; av fra. cannelle med samma betydelse; till lat. cann´a ’rör’; jfr kanal