Svensk ordbok 2009, webbversion

kant substantiv ~en ~er kant·en●(längre) begränsande del av sida eller yta hos före­mål ofta ngt upp­höjd el. på annat sätt markerad NollJFRcohyponymrand 2 kantbandkantslipakantställdbadkarskantbordskantdikeskantframkantinnerkantkajkantskogskantsängkanttrottoarkantytterkantskarpa kanterbräderna läggs kant mot kantskum upp till sejdelns kanten kista med järn­beslagna kanterhon gled bara på kanten av skidan○äv. om yttre fält av ngtguldkantstålkanthan skar bort kanten av tapet­vådenhan gjorde an­teckningar i kanten○äv. om av­gränsat om­råde i rummet, ibl. äv. i tidenofta i sammansättn. (på) nord­kanten(på) höger­kanten(på) vår­kantenängarna vid sjöns östra kant○ibl. med bi­betydelse av värde­lösheti sammansättn. brödkantostkant(ngts) kant, kanten (på/av ngt), på kanten (av/till ngt)från alla håll och kantersehåll 2 hålla sig på sin kantvara reserverad​ han är tillbaka­dragen i konversationer och håller sig på sin kant komma på kant med ngnkomma i konflikt med ngn​ hon kom på kant med den övriga personalen och sa upp sig nagga ngt i kantenta bort mindre partier av ngt​ ut­byggnaden god­känns på vill­kor att den inte naggar de om­givande grön­områdena i kanten ○ äv. bildligt​ på sista tiden har hans rykte blivit allvarligt naggat i kanten på alla håll och kantersehåll 2 vara fin i kantenvara ngt (strunt)förnäm eller kräsen​ han kan diskutera både litteratur och konst utan att vara fin i kanten vara med på en kantdel­ta (om ock­så i blygsam om­fattning)​ när kontoret skulle få nya tapeter fick alla an­ställda vara med på en kant och bestämma sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. kanter; via ty. och fra. av lat. can´tus ’hjul­ring; vinkel, hörn’; jfr kanton