[kan`-el.kan´-]
substantiv ~n ~er [-o´rer]
kant·or·er●(titel för) kyrkomusiker med uppgift att öva och leda körer, spela orgel vid gudstjänster m.m.
musikrelig.JFRcohyponymorganist
kantorsexamen○äv.(titel för) försångare m.m. i en synagoga
som leder gudstjänsten tillsammans med rabbinen
sedan 1384Bo Jonssons testamentefornsv. kantor; av lat. can´tor ’sångare’, till canta´re ’sjunga’; jfr chanson, diskant, hane 2, kantat