Svensk ordbok 2009, webbversion

ka`pa verb ~de ~t kap·ar1ofta med partikelnav, utan större betydelse­skillnad korta av (ngt) genom huggning, sågning eller av­skärning skogsbr.de måste kapa benet under knäetkapa (av) bräd­bitarna till lagom längd○äv. med avs. på det som av­lägsnashon kapade grenarna på trädet○äv. med avs. på abstrakta före­teelserkapa de tre sista styckena i taletkapa de mest kostnads­krävande å­tagandenakapa (av) ngtsedan 1698av lågty. kappen med samma betydelse; av o­visst urspr. 2med (hot om) våld över­ta kontrollen över far­kost e.d.; för direkt vinning el. i (politiskt) utpressnings­syfte samh.sjö.JFRcohyponymuppbringa 2 planet kapades över Medelhavetkapa ett far­tyg○spec. förr som ett led i sjö­krigföringenJFRcohyponymkapare 2 kapa ngtsedan 1749av nederl. kapen med samma betydelse, till frisiska kap ’köp’ Subst.:vbid1-203293kapande, vbid2-203293kapning; vbid3-203293kaperi (till 2)