Svensk ordbok 2009, webbversion

ka`pare substantiv ~n äv. vard. kaparn, plur. ~, best. plur. kaparna kap·ar·en1person som ut­för kapning ofta i (politiskt) utpressnings­syfte pol.yrk.flygplanskaparestränga försiktighets­åtgärder mot eventuella kapare○urspr. om person som kapar båtarmest histor.JFRcohyponymsjörövarecohyponymfribytare ○ngn gång äv.kapten skämts.sedan 19762far­tyg som med till­stånd från den egna regeringen kapar främmande handels­fartyg som ett led i sjö­krigföring mest histor.mil.sjö.JFRcohyponymfribytare kaparexpeditionkaparfartygkaparkaptensedan 1645Kaparn stack, men lämna kvar en man som snabbt emot oss sam. Kaparn stack, men lämna kvar en man som simmade mot oss!Povel Ramel, Balladen om Eugen Kork (lanserad i Knäppupp 2, 1954)