Svensk ordbok 2009, webbversion

kapp`a substantiv ~n kappor kapp·an1långt (kvinnligt) ytter­plagg kläd.JFRcohyponym1rockcohyponymjacka kappfickakappfodermockakappavinterkappaen röd kappa av ylleen snyggt skuren kappa med skärp○äv. om långt ytter­plagg (med vidd) för mänmilitärkappaprästkappavända kappan efter vinden(o­tillbörligt) an­passa sig för att vinna för­delar​ hon kritiserade partiet för att ha vänt kappan efter vinden i energi­frågan sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. kappa ’mantel; kapuschong’; av medeltidslat. capp´a ’mantel; kåpa’; jfr cape, kapott, kapuschong, keps, kåpa 2vanligen i sammansättn. före­mål som om­sluter ngt el. bildar ett (skyddande) hölje om­kring el. täcke över ngt särsk. i fack­språkheminr.bakkappagardinkappaspiskappastrykkappatåkappavalvkappasedan 1658Kappan.Svensk titel på novell av Nikolaj Gogol (ca 1835), där kappan symboliserar god samhällsställning