Svensk ordbok 2009, webbversion

karaktä´r substantiv ~en ~er karakt·är·en1samman­fattningen av de inre egenskaper som är känne­tecknande för en person el. en grupp psykol.JFRcohyponymegenartcohyponymläggningcohyponympersonlighet 1 karaktärsegenskapkaraktärsfelkaraktärsskildringkaraktärstypnationalkaraktäri ungdomen formas karaktären○ofta med positiv betydelseförmåga att upp­träda på ett ansvars­medvetet och moraliskt riktigt sätt spec. i förhållande till frestelser o.d. karaktärsdanandekaraktärsfastkaraktärslössvag karaktärstark karaktärgod karaktärhan har för dålig karaktär för att sluta rökaen person med karaktär och vilje­styrka○ibl. äv.person (eller roll) i litterärt eller sceniskt verk filmens udda karaktärerförfattaren skapar med några få ord karaktärer, miljöer och stämningarsedan 1755av fra. caractère ’skriv­tecken, bok­stav; karaktär’; ur grek. kharakte´r ’ngt in­ristat; prägel’ 2sär­skilt ut­märkande eller känne­tecknande egenskaper hos viss före­teelse NollJFRcohyponymprägel 1 servicekaraktärsmåstadskaraktärlandskapet ändrade karaktärromanen har karaktär av dagboks­anteckningarett kaffe med fyllig karaktär○spec. med betoning av det individuellaegen­art JFRcohyponymkaraktär 1 vid restaureringen förlorade huset mycket av sin karaktär○spec. äv. med betoning av det sär­skiljandefyrkaraktär(ngts) karaktär (av ngt)sedan 18173(orientalisk) bokstavstyp språkvet.kinesiska karaktärer○äv. om (bokstavs)tecken i all­mänhetsärsk. databehandl.sedan 1678