Svensk ordbok 2009, webbversion

kind substantiv ~en ~er [çin`d- el. çin´d-] kind·en●mjuk del av an­siktet på båda sidor av näsan och munnen med.rosiga kinderhan kysste sin mor på kindenhan smekte henne ömt på kindenhon hade charmiga smil­gropar i kinderna○spec. i ut­tryck för kindernas (till­fälliga) ut­seende som tecken på förlägenhet el. annan stark känslamed rodnande kinder erkände hon allthan läste hennes brev med blossande kinder○ibl. med tanke på hela an­siktethan var blek om kinden efter olycks­tillbudetvända andra kinden tillinte ge i­genurspr. bibl.​ han hade svårt att vända an­dra kinden till när han blev hårt provocerad av mot­ståndarna sedan senare hälften av 1300-taletFornsvenska legendariet (Codex Bureanus)fornsv. kin; gemens. germ. ord, besl. med lat. gen´a ’kind’, grek. gen´ys ’haka’