Svensk ordbok 2009, webbversion

klack substantiv ~en ~ar klack·en1av­sats under hälen på sko ofta som en särsk. (hårdare) del under den eg. sulan kläd.klackjärngummiklackstilettklackstövelklackdam­skor med höga klackar○spec. i ett ut­tryck för att ngn hastigt av­lägsnar sig (ofta som demonstration)hon vände på klacken och gick○ibl. i militära (el. liknande) samman­hanghan slog i­hop klackarna och hälsade artigtslå klackarna i taketfesta om ordentligt​ på helgerna slår han gärna klackarna i taket men till var­dags före­drar han friden på lands­bygden sätta klackarna i backen/marken(försöka) bromsaviss (oönskad) utveckling, verksamhet e. d., t. ex. genom att protestera​ så fort ö­borna hörde talas om bygg­planerna satte de klackarna i backen och skickade protest­listor till politikerna sedan 1688fornsv. klacker, sv. dial. klack ’bergs­topp’; av om­diskuterat urspr. 2högt upp­skjutande klippa eller bergs­topp ofta med platå på toppen ofta i natur­namngeogr.Hallindens klacksedan ca 1500 (i sammansättn. bergs-)Josua bok, Domare boken3upp­höjt eller ut­skjutande parti på maskin(del) för att hålla arbets­stycke e.d. i ett bestämt läge tekn.JFRcohyponymknast stoppklackstyrklacksedan 16804ofta i sammansättn. grupp personer som entusiastiskt hejar på sitt lag (eller på en­skild tävlande) vid tävling admin.sport.yrk.hejaklacksedan 1857av fra. claque ’hand­klappning; heja­klack’, till claquer ’klappa’; ljud­härmande