Svensk ordbok 2009, webbversion

kla`ga verb ~de ~t klag·ar1fram­föra sitt miss­nöje särsk. över (upp­levd) felaktighet el. o­förrätt jur.komm.han gick till chefen och klagade över sin dåliga lönhon gick till­baka till butiken med våffel­järnet och klagadede klagade på grannarna hos hyres­värdenspec. jur.vädja (till högre myndighet) om ändring av lägre myndighets beslut klaga i hov­rättenofta med bi­betydelse av kverulansJFRcohyponymgnällacohyponymkverulera klaga på ungdomenklaga över pris­höjningarnahan ska inte klaga, han har det braklaga (över ngt/SATS) (hos ngn), klaga (på ngn/ngt/att+V/SATS) (hos ngn)sedan 1430–50Konung Alexanderfornsv. klagha, urspr. ’jämra sig; ropa’; trol. ljud­härmande 2ut­trycka sin sorg eller smärta på ett jämrande sätt komm.JFRcohyponymjämra sig klaga sin nödett klagande lätehon klagade över smärtor i bröstetäv. bildligtvinden klagade i stålriggenklaga (ngt), klaga (över ngt/att+V/SATS)sedan slutet av 1400-taletH[elige] Susos Gudeliga Snilles VäckareSubst.:klagande; klagan