Svensk ordbok 2009, webbversion

klan´der substantiv klandret klandr·et1o­gillande yttrande komm.MOTSATSantonymberöm JFRcohyponymanmärkning 1cohyponymförebråelse han fick klander för sitt sätt att sköta saken○äv.o­gillande det låg klander i hans röstklander (mot/på ngn) (för ngt/SATS)sedan 1738jfr fornsv. kland ’smädelse, klander’; till klandra 2yrkande om ändring eller upp­hävande av förrättning eller testamente el. an­dra rättigheter jur.klandertalanklandertidväcka klander mot ngnklander (mot ngn)sedan 1456Stockholms Stads Jordebok 1420–1474fornsv. clandher; till klandra