verb ~de ~t
klandr·ar●uttrycka sitt (moraliska) ogillande av
ngn el. ngt
komm.JFRcohyponymanklagacohyponymkritiseracohyponymanmärka 1cohyponymförebrå
ett svekfullt beteende som måste klandrasman kan inte klandra dem för att de ville hjälpa tillklandra ngn (för ngt/att+V/SATS), klandra ngtsedan 1482sämjebrev mellan biskopen i Åbo och intressenter (Arwidsson)fornsv. klandra ’väcka tvist om; anmärka’
Subst.:vbid1-206999klandrande;
klander