Svensk ordbok 2009, webbversion

klang substantiv ~en ~er klang·en●harmonisk blandning av sam­tidigt ljudande toner musikJFRcohyponym1ton 1 klangfullklangverkanbjällerklangröstklangtreklangtrumpetklangen spröd klangkyrk­klockans klangdörr­klockans klanginstrumentens klangerden dova klangen av hammare mot städ○äv. om ren, o­blandad ton○äv. bildligt, spec. om stil­värde e.d. hos ordnamnet ”Paradisön” har en romantisk klangordet ”byråkrat” har en negativ klangordet ”privat” har dålig klang i vänsterkretsar○spec. äv.(färg)nyans färgklang○spec. äv. (förstärkande) i ut­tryck för glädjedet var klang och jubel på Arlanda när OS-hjältarna kom hem○äv. som ljud­härmande beskrivning el. ut­ropklingeliklangklang i glasen!en klang (av ngt)sedan 1430–50Hertig Fredrik av Normandiefornsv. klang; av lågty. klank, ty. Klang med samma betydelse; till 2klinga