verb ~de ~t
klapp·ar1upprepat utdela (lätt) slag
mest med öppen hand el. för att åstadkomma ljud
JFRcohyponym2slå 1
klappa på dörrenhan klappade sig menande på bröstfickan○spec. i samband med tvättningklappa tvätt○äv. om icke-levande företeelsebulta (rytmiskt), pulsera
JFRcohyponymdunka 1
hjärtat klappadeklappa (i/på) ngtklappa (i) händer(na)sehand 1
klappa på porten till ngtseport 2
klappat och klarthelt avgjort eller färdigt
allt är klappat och klart för ett brobygge mellan öarna
sedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. klappa ’klappa; slå; smeka’; gemens. germ. ord; ljudhärmande
2ge klapp(ar)
komm.seseklapp 1
JFRcohyponymstryka 1
klappa hundenhan klappade henne faderligt på huvudet○äv.smeka
hon klappade honom ömt på kindenklappa katten fintklappa ngnklappa ngn på axelnseaxel 1
sedan förra hälften av 1400-taletÖstnordiska och latinska medeltidsordspråkSubst.:vbid1-207071klappande,
vbid2-207071klappning
2klapp`a
substantiv ~n klappor
klapp·an●skrivtavla som har en upptill fäst rörlig ribba
och används för att synkronisera ljud och bild vid filminspelning
film.sedan 1968