substantiv,
ingen böjning
●ett byggnadssätt för båtskrov i trä
som innebär att ett bords underkant skjuter ut över det underliggandes överkant, vilket ger tät och stark men inte slät konstruktion
sjö.JFRcohyponymkravell
lägga borden på klinkallmogebåtar byggdes alltid på klinkpå klinksedan 1680till lågty., nederl. klinken ’nita; spika ihop’; trol. besl. med 1klinka
2klink
substantiv ~et
klink·et●dåligt (piano)spel
musikpianoklinksedan 1845till 1klinka