verb ~de ~t
klink·ar●spela ett (sträng)instrument utan att kunna det särskilt bra
el. för att öva
musikklinka på gitarrenklinka på pianotklinka skalorklinka (på) ngtsedan 1697ljudhärmande; trol. en sidoform till 2klinga
Subst.:vbid1-207760klinkande,
vbid2-207760klinkning;
2klink
2klink`a
substantiv ~n klinkor
klink·an1låsanordning på dörr i form av en kort, vridbar stång
som påverkar låskolven
hush.dörrklinkalyfta på klinkansedan 1600av lågty. klinke med samma betydelse; trol. ljudhärmande och besl. med 1klinka
2vanligen plur.
endera av sätets (ändans) båda halvor
på människan
Nollmed.SYN.synonymskinka 2
sedan 1768jfr nederl. dial. klink ’stjärt hos kvinna eller hondjur’; trol. nära besl. med 1klink