Svensk ordbok 2009, webbversion

1klipp`a substantiv ~n klippor klipp·an●hög, brant, bar berg­häll geol.JFRcohyponymberg klippavsatsklippblockklippkustgranitklippaen brant klippaen ut­skjutande klippa○äv.berg­grund de har pålat ända ner till klippan○äv. bildligt om ngt fast och på­litligtklippfasthan var klippan i försvaretsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. klippa; av lågty. klippe el. nederl. klip ’klippa; rev; skär’ Och jag säger dig att du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka.Bibel 2000, Matteus 16:18 (Jesu ord till Simon Petrus, sedan denne kallat honom Messias)
2klipp`a verb klippte klippt, pres. klipper klipp·er●ibl. med partikel, särsk.av, ner dela (ngt) med sax genom att trycka saxens båda skärande delar mot före­målet i fråga komm.psykol.klippa håretklippa av trådenklippa ner kruk­växterna○spec. med avs. på bild, text e.d.ibl. med partikel, särsk.in, ut man klippte in en när­bild under intervjunhon satt och klippte ut bilder ur tidningenregissören håller på med att klippa filmen○äv. med tanke på resultatetklippa figurer○äv. med konstruktionsväxlingmed sax av­skilja håret eller ullen från klippa fårenfrisören klippte honom på 20 minuter○äv. i fråga om liknande rörelse, ofta upp­repadklippa med öronen○äv. bildligt om att av­bryta kontakt e.d.vanligen med partikelnav hon klippte av alla förbindelser med sin ex­make○äv. i mer el. mindre absolut an­vändningmed partikelnav av­bryta ”Det är inget att tala om”, klippte han avklippa (av/in/ner/ut) ngt, klippa ngnklippa kupongersekupong vara klipptinte längre finnas ngn chans​ om hon inte får in sin an­sökan i­dag är det klippt! vara som klippt och skuren för ngtse4vara 2 sedan mitten av 1300-taletGotlands-Lagenfornsv. klippa; nord. ord, trol. ljud­härmande Subst.:vbid1-207802klippande, klippning; klipp