Svensk ordbok 2009, webbversion

kly`va verb klöv, kluvit äv. klyvt, kluven kluvna, pres. klyver klyv·er●dela med kraftigt slag eller hugg med skarpt redskap skogsbr.JFRcohyponymspalta 1 klyva ett ved­trä○äv. bildligt, spec.bana sig väg genom segel­båten klöv vågorna○spec. äv.dela upp klyva atomenhans försök att klyva sig själv i en privat och en politisk del miss­lyckadesklyva ngt (i ngra)klyva näbbsenäbb sedan förra hälften av 1300-taletSödermanna-Lagenfornsv. klyva; gemens. germ. ord, besl. med bl.a. grek. glyph´ein ’skära; in­rista’; jfr klove, klyft, klyftig, klyka, klöv, klövja Subst.:vbid1-208615klyvande, klyvning