Svensk ordbok 2009, webbversion

kna`ka verb ~de ~t knak·ar●ge i­från sig ett ut­draget, torrt, klang­löst ljud som trä som (nästan) bryts sönder Nollgolvet knakade under hennes tyngdstolen knakade när hon reste sig upp○äv. i opers. konstruktiondet knakade i finger­lederna○äv. bildligt i ut­tryck för att ngt sker med stor kraft(ansträngning)växa så det knakartänka så det knakarknakaknaka i fogarnase1fog sedan ca 1400Klosterläsningfornsv. knaka; ljud­härmande; jfr knacka Subst.:knakande, vbid2-209145knakning; knak