substantiv ~en ~ar
knall·en●kraftigt, plötsligt, kortvarigt ljud
gevärsknalltordönsknallåskknallskottet gick av med en knallplötsligt ljöd en skarp knallknallen från explosionen○äv. bildligtsensation
särsk. i sportjargongförsta omgångens knall: världsettan utslagendö knall och falldö plötsligt och oväntat
knappt två år efter pensionen dog han knall och fall
sedan 1635av ty. Knall med samma betydelse; ljudhärmande; knall och fall är urspr. en skytteterm, efter ty. Knall und Fall med samma betydelse
2knall
adjektiv,
neutr. och plur. undviks
●endast predikativt
(mycket) berusad
vard.admin.med.sedan 1961ev. förk. av knallfull med samma betydelse; samma ord som 1knall