Svensk ordbok 2009, webbversion

knall`a verb ~de ~t knall·ar1(få att) ge i­från sig knallar Nollgevärs­skott knalladekusken knallade med piskanknallasedan 1737till 1knall 2ibl. med partikel som an­ger rörelse­riktning, t.ex.in, iväg, ner, upp gå långsamt och makligt ngt vard.Nollknalla hem­åthon knallade i­väg till skolanknalla (in/iväg/ner/upp) (ngnstans)det knallar (och går)jag/vi klarar mig/oss ganska brasom svar på fråga​ Hur är det? – Jo, det knallar och går. sedan 1852sv. dial. knalla, urspr. ’knåpa; små­pyssla’; jfr no. knaldra med samma betydelse Subst.:vbid1-209159knallande; knall (till 1)