substantiv ~n knallar
knall·en1liten rund bergshöjd
geogr.bergsknallesedan 1673sv. dial. knall(e) ’liten hård bit; garnknut; liten brant höjd’, urspr. trol. ’klump’
2gårdfarihandlare från Västergötland
histor.handel.yrk.knallebygdensedan 1842ev. till knalla 2
3hårt skeppsbröd
kokk.○äv. om hårdnad brödbit i allmänhetmindre brukl.sedan 1558samma ord som knalle 1