verb ~de ~t
knastr·ar●ge ifrån sig ett upprepat, sprött, oregelbundet brytljud
NollJFRcohyponymspraka
det hårda brödet knastrade mellan tändernagruset knastrade under skosulornaknastrande musik i radion○äv. i opers. konstruktiondet knastrade i telefonenknastra (ngnstans)sedan 1746av lågty. knasteren; ljudhärmande
Subst.:vbid1-209366knastrande,
vbid2-209366knastring;
2knaster