substantiv,
best. f.
knek·en●i vissa uttryck
utfattigt eller förfallet tillstånd
vard.NollJFRcohyponymdekis
komma på knekenvara på knekenpå knekensedan 1551till fornsv. knek ’bakbog; knäkrökning’, sv. dial. knek ’vägkrök’; nära besl. med knega
Svensk ordbok 2009, webbversion