Svensk ordbok 2009, webbversion
knorra
[knår`a]
verb ~de ~t
knorr·ar1småmuttrande klaga
men inte göra ngt åt orsakerna till missnöjet
komm.SYN.synonym1knotasynonymmurra
JFRcohyponymgrumsa
folk knorrade över de stigande prisernaknorra (om/över ngt/SATS), knorra (på ngn)sedan 1457–64Skrifter till uppbyggelse från medeltidenfornsv. knorra; i sv. dial. även ’spinna’ (om katten); gemens. germ. ord, besl. med knarra; ljudhärmande
2kurra
fysiol.magen knorrar när hon är hungrigknorrasedan 1662Subst.:vbid1-209680knorrande;
2knorr