Svensk ordbok 2009, webbversion

kollega [-le´gael.-le`ga] substantiv ~n, plur. kolleger el. kollegor kol·leg·an●arbets­kamrat till viss person; vanligen på jäm­förbar (relativt hög) nivå arb.yrk.JFRcohyponym1vän 1 lärarkollegahon har ett nära sam­arbete med sina kollegerkolleger och vänner○i plur. ofta med inne­börd av ömse­sidighetde är kolleger○ofta med ton­vikt på inre samman­hållningdet är viktigt att träffas kolleger emellan○äv. om konkurrerande tidningpresskollegangns kollega, kollega till ngn, ngra är kollegersedan 1738av lat. colle´ga ’ämbets­broder’ Normalt skulle kollegor vara den enda korrekta pluralformen (jfr flickor/*flicker), men sedan länge finns också det godkända alternativet kolleger. Möjligen finns en tendens att kollegor används mer när kollega syftar på annat än personer, t.ex. tidningar (tidningskollegor skulle då syfta på konkurrerande tidningar, tidningskolleger på journalister).