Svensk ordbok 2009, webbversion

koloni´ substantiv ~n ~er kol·oni·er1befolkat om­råde som är helt under­ställt en annan (av­lägsen) nation särsk. om europeiska länders besittningar i an­dra världs­delar mest vid beskrivning av äldre förh.samh.JFRcohyponymbesittning 2 franska kolonier i Afrikakoloniernas rikedomarsedan 1649av lat. colo´nia ’lant­gård; ny­bygge; koloni’, till col´ere ’odla; vårda’; jfr kultur 2personer som bildar en samman­hållen grupp på en plats långt från hem­landet el. ngn gång hem­orten admin.samh.sociol.yrk.JFRcohyponymbosättning 2 konstnärskoloniden svenska kolonin i Rom○äv. om grupp av djur el. växterfågelkolonigullvivekolonikorallen bildar kolonieren koloni (ngra), en koloni (av ngra)sedan 17543vanligen i sammansättn. samling av mindre jord­lotter som arrenderas ut särsk. till tätortsbor, för husbehovs­odling trädg.kolonilottkoloniområdekolonistuga○äv.koloni­lott han skulle ut till koloni och plocka upp lite potatissedan 19364sommar­hem på landet för en större grupp barn samh.SYN.synonymkollo barnkolonisommarkoloniåka på kolonisedan 1882Brev från kolonien.Sång av Cornelis Vreeswijk (i Visor & oförskämdheter, 1965), utformad som en ”gangstergrabbs” brev från sommarkolonin till ”morsan” och ”stabben”