Svensk ordbok 2009, webbversion

kommatecken [kåm`a-] substantiv kommatecknet, plur. ~, best. plur. kommatecknen komma|­teck·net●komma språkvet.sätta ut kommateckensedan åtm. 1936Reglerna för när man sätter ut komma­tecken är nu­mera ganska fria. Förr tillämpades s.k. sats­kommatering, dvs. komma sattes i princip all­tid ut mellan full­ständiga satser (han sade, att han var sjuk). Numera tillämpar man tydlighets­kommatering: komma sätts ut när det hjälper läsaren att tidigt se strukturen i meningen, annars inte. Fortfarande är det ofta lämpligt att sätta ut komma mellan full­ständiga satser, men knappast i exemplet han sade att han var sjuk, där ett komma­tecken inte skulle öka tydligheten.  Även om an­vändningen av komma har minskat på senare år, har en ny typ av kommatering upp­stått. Om en mening in­leds med ett långt satsled som inte är subjekt, sätter många skribenter ut komma: I de inre delarna av landet, rådde hungersnöd. Denna typ av kommatering är uppenbart på­verkad av engelskan, men inte lämplig i svenskan. (Om det första satsledet är en full­ständig bi­sats, är det dock ofta för­delaktigt eller nöd­vändigt att kommatera: När hon kom till de inre delarna av landet, såg hon ... .)  Beträffande kommatering före och efter som-satser, se stilruta för som.