Svensk ordbok 2009, webbversion

kompromiss´ substantiv ~en ~er kom·pro·miss·en1överens­kommelse som kommer till stånd genom ömse­sidiga efter­gifter komm.JFRcohyponymjämkningcohyponymmedelväg kompromisslösningen politisk kompromissen rimlig kompromissen ur­vattnad kompromissfacket och arbets­givarna nådde fram till en kompromissen kompromiss (mellan ngra), en kompromiss (med ngn)sedan 1839ur medeltidslat. compromiss´um ’ömse­sidigt löfte’, till lat. compromitt´ere, se kompromettera 2överens­kommelse mellan två stater som inne­bär att tvister dem emellan ska av­göras genom skilje­dom jur.pol.en kompromiss (mellan ngra), en kompromiss (med ngn)sedan 1622