Svensk ordbok 2009, webbversion
kondottiä
´
r
substantiv
~en ~er
kondotti·är·en
●
anförare för legotrupper i renässansens Italien
histor.
mil.
yrk.
sedan 1877
av ita.
condottiere
med samma betydelse; till lat.
condu
´
cere
’leda, föra’; jfr
konduktör