[-ke´ra]
verb ~de ~t
kon·fisk·er·ar●beslagta utan att ge (full) ersättning
spec. i fråga om indragning av enskild egendom till staten e.d.
samh.JFRcohyponymbeslagta
polisen konfiskerade vapnengodsägarnas jordbruk konfiskerades och fördelades bland böndernakonfiskera ngtsedan 1538av lat. confisca´re ’dra in; inkassera’; jfr 1fiskal
Subst.:vbid1-212771konfiskerande,
vbid2-212771konfiskering;
konfiskation