[kåŋgrue´ra]
verb ~de ~t
kon·gru·er·ar●helt överensstämma
i storlek och form e.d.
mat.språkvet.vetenskapl.○spec. språkvet.i svenskan (men inte i tyskan) kongruerar predikatsfyllnaden med huvudordetkongruera (med ngt)sedan 1827av lat. congru´ere ’sammanträffa; överensstämma’
Subst.:vbid1-212883kongruerande;
kongruens