[-ge´-]
verb ~de ~t
kon·jug·er·ar●böja
verb
språkvet.JFRcohyponymdeklinera 2
konjugera franska verbom man konjugerar ”springa” får man t.ex. springa konjuger sprang konjuger sprungitkonjugera ngtsedan 1571av lat. conjuga´re ’förbinda; foga ihop’
Subst.:vbid1-212915konjugerande,
vbid2-212915konjugering;
konjugation