Svensk ordbok 2009, webbversion

konjunktion [-∫o´n] substantiv ~en ~er kon·junkt·ion·en1typ av binde­ord mellan o­lika satser eller sats­delar språkvet.JFRcohyponymfogeord de vanligaste konjunktionerna i svenska är ”och” och ”att”sam­ordnande och under­ordnande konjunktioner○i moderna grammatikbeskrivningar ofta en­bart om sam­ordnande binde­ord, t.ex. ”och”JFRcohyponymsubjunktion sedan 1730av lat. conjun´ctio ’förening; förbindelse’; jfr adjungera, konjunktiv 2logisk sam­ordning av två satser el. satsfunktioner fil.JFRcohyponymdisjunktion konjunktionen av två sanna satser är all­tid sannkonjunktion (av ngra)sedan 19393knappast plur. himla­kroppars ställning i förhållande till var­andra när de befinner sig i samma riktning dvs. har samma longitud astron.MOTSATSantonymopposition 3 sedan 1674I moderna grammatiska beskrivningar skiljer man mellan konjunktioner, som i princip inleder huvudsatser, och subjunktioner, som inleder bisatser. Exempelvis är och en konjunktion och eftersom en subjunktion. Termen subjunktion ersätter den äldre termen underordnande konjunktion, och den nya, mer inskränkta betydelsen av konjunktion motsvarar den äldre termen samordnande konjunktion.