Svensk ordbok 2009, webbversion

konkurs´ substantiv ~en ~er kon·kurs·en●ekonomisk situation som inne­bär att en persons eller ett före­tags alla till­gångar enligt domstols­beslut måste över­lämnas för rätt­vis (av)betalning av samtliga skulder som inte kan betalas på normalt sätt; inne­bärande att veder­börandes affärs­verksamhet tills vidare upp­hör ekon.jur.JFRcohyponym1bankruttcohyponymruin 2 konkursansökankonkurslagstiftninggå i konkursförsätta ngn/ngt i konkursderas före­tag begärdes i konkurs av fordrings­ägarna○äv. om det rättsliga förfarande var­vid gäldenärens samtliga till­gångar omhänder­tas för att fördelas rätt­vist på samtliga borgenärerkonkursdomarekonkursförvaltarehan har gjort flera lönsamma konkurserarve­godset skingrades i konkurseninne­stående löner prioriteras vid konkursborgenärerna fick ut knappt 20% av fordringarna ur konkursensedan 1687av lat. concur´sus ’sammanlopp; samman­komst (av kreditorer)’; jfr konkurrera