Svensk ordbok 2009, webbversion

1konsonan´t substantiv ~en ~er kon·son·ant·en●språk­ljud som bildas med hinder i mun­hålan eller svalget och som vanligen inte ensamt kan bilda stavelse språkvet.SYN.synonymmedljud JFRcohyponym2vokal konsonantteckennasalkonsonantom tre konsonanter in­leder en svensk stavelse måste den första vara ”s”○i informella samman­hang äv. om mot­svarande skriftliga teckensedan 1650till lat. con´sonans ’sam­ljudande’, till consona´re ’ljuda på en gång’; jfr sonant Efter beteckning för kort vokal i betonad stavelse kommer nästan all­tid minst två konsonanttecken: tält, hopp, helst. De viktigaste undan­tagen är ord som slutar på -m och -n (kam, makadam, min, kan). (Att vi trots allt stavar lamm och damm med två m beror på att det annars skulle bli ett besvärande samman­fall med lam och dam.) En annan typ av undan­tag ut­gör vissa engelska lån­ord; se stilruta för shop.  Beträffande ord som egentligen har tre lika­dana konsonanttecken i följd (t.ex. tillägga, äggula), se tillägga.
2konsonan´t adjektiv, neutr. ~ kon·son·ant●som åstad­kommer konsonans el. ut­gör så­dan; om ton, intervall el. ackord musikkonsonanta intervallkonsonant (med ngt)sedan 1779