Svensk ordbok 2009, webbversion

konstitue´ra verb ~de ~t kon·stitu·er·ar1(till­sammans) ut­göra under­lag för viss samman­satt helhet af.faktorer som konstituerar skol­mognadde element som konstituerar brottet våld­täktkonstituera ngtsedan 1642av lat. constitu´ere ’fast­ställa’; jfr restituera, statuera 2grunda (förening e.d.) genom formellt beslut samh.hålla konstituerande bolags­stämma○äv. refl.hålla första möte, välja styrelse och fördela upp­gifter styrelsen konstituerar sig självkonstituera ngtkonstituerande församlingseförsamling 1 sedan 1627Subst.:vbid1-213588konstituerande, vbid2-213588konstituering; konstitution (till 2)