Svensk ordbok 2009, webbversion

konung [kå`-] substantiv ~en ~ar kon·ung·en●se äv.kung (titel för) manlig monark vanligen i inte allt­för litet, traditionellt själv­ständigt land; nu­mera mest utan större formell makt ofta ngt högt.samh.yrk.JFRcohyponymkejsarecohyponymfurstecohyponymdrottning 1 konungarikeexkonunghjältekonunglydkonungen mäktig konungen av­satt konungGud bevare konungen!konungen av Dan­markPreussens konung var sam­tidigt kejsare av Tysk­landBirger jarl fick sin son vald till konung○äv. bildligt om den högste el. främste in­om visst om­rådengt högt.himlakonungskaldekonung(ngts) konung, konung (av/över ngt)djurens konunglejonet​ djurens konung lever bland annat söder om Sahara i Afrika heliga tre konungarde tre män från Österlandet som ledda av en stjärna kom för att hylla Jesus­barnetenl. Bibelnkonungarnas konungden främste av alla konungar○ ofta äv. om Jesusskogens konungälgen​ På Halle- och Hunneberg finns det goda möjligheter att möta skogens konung sedan 800-taletrunsten, Rök, Östergötlandvanligen runform kunukaR (plur.), fornsv. kununger, konunger; gemens. germ. ord, bildat till isl. konr ’förnäm man’; besl. med kön (i bet. ’börd; ätt’) Konungen är död, leve konungen!Efter ett franskt häroldsrop enligt ceremonielet vid en konungs frånfälle (sista gången anv. 1824)