Svensk ordbok 2009, webbversion

kopp [kåp´] substantiv ~en ~ar kopp·enmindre, skål­formigt dryckes­kärl med hand­tag (öra) ofta med till­hörande fat hush.JFRcohyponymglas 2cohyponym1mugg kaffekopptekoppen kopp kaffeträffas över en kopp kaffehon satte ner koppen på fatethon sjönk ner i soffan med en kopp teäv. som inexakt måttangivelsehan drack två koppar te om dagenäv. ngt ut­vidgatvanligen i sammansättn. mindre, skål­formigt kärl el. kärlformigt före­mål askkoppsköljkoppspottkoppsugkopptvålkoppvattenkoppäggkoppen kopp (ngt), en kopp (med ngt)en slät kopp (kaffe/te)en kopp (kaffe/te) utan till­tuggVad får det lov att vara? – Bara en slät kopp kaffe, tack. ngt är inte ngns kopp tesete sedan 1465Arboga stads tänkebokfornsv. kop; germ. ord (eng. cup; ty. Kopf ’huvud’); trol. lån från medeltidslat. cu´ppa ’bägare’; jfr 2kupa