Svensk ordbok 2009, webbversion

koppel [kåp´-] substantiv kopplet, plur. ~, best. plur. kopplen koppl·et1speciell (kortare) an­ordning som över­för dragande krafter mellan två enheter ofta på ett sätt som med­ger viss krökning tekn.JFRcohyponymförbindelse 1 ○spec. om förbindelse­länk mellan järnvägs­vagnarskruvkoppel○spec. äv. om rem e.d. för att binda och leda hundarkedjekoppelstrypkoppelhunden drog i koppletsedan 1400–25Heliga Birgittas uppenbarelserfornsv. kopel; av lågty. koppel med samma betydelse; av lat. co´pula ’band’; jfr kopula 2samman­hållen grupp av jakt­hundar som jagar till­sammans el. ut­för annat arbete, t.ex. släddragning jakt.räven jagades av ett koppel hundar○ibl. äv. om grupp av personerskämts.han fick ett koppel poliser efter sigett koppel (ngra), ett koppel (av/med ngra)sedan 17053liv­rem med axel­rem för militärer och poliser kläd.sedan 1707