Svensk ordbok 2009, webbversion

kork [kår´k] substantiv ~en ~ar kork·en1knappast plur. ett lätt, elastiskt och tätt ämne som ut­görs av barken av ett träd (kork­ek) och an­vänds till flaskproppar, flöten, isolering m.m. matrl.korkflötekorksulagrytunderlägg av kork○ofta mer el. mindre bildligt, med ton­vikt på lätthetenen vatten­växt som flyter bättre än korksedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenskafornsv. kork; av spa. corcho med samma betydelse; av lat. cor´tex ’bark’ 2flaskpropp av kork särsk. för vin­flaska hush.JFRcohyponymkork 1 korkskruvvinkorkdra ur korkenkorkarna smällde och champagnen flödade○äv. om flaskpropp av annat materialplastkork○äv. om annan tillslutningsanordning för flaskaJFRcohyponymkapsyl patentkorkskruvkorkskruva av korkenstyv i korkenpå­fallande själv­säkerngt vard.​ efter sin lyckade golf­runda var hon styv i korken sedan 1751