Svensk ordbok 2009, webbversion

ko´rn substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en korn·et1frö av säd jordbr.kornvivelsädeskornvetekornäv. om annat frösenapskornäv. ut­vidgatrundad småpartikel dammkornkrutkornsaltkornsandkornäv. bildligt (i ett ut­tryck)hans fantasi­fulla berättelse inne­höll ett korn av sanningett korn (ngt), ett korn (av ngt)en blind höna hittar också ett kornsehöna sedan slutet av 1200-taletWestgöta-Lagenfornsv. korn ’korn; sädes­korn; säd’; gemens. germ. ord, besl. med lat. gra´num ’korn, frö’; jfr 2gran, 1kärna 2knappast plur. ett sädes­slag med ax och långa borst mest anv. till foder, malt o.d. jordbr.JFRcohyponymrågcohyponymhavrecohyponymvete kornbrödkornmjöltvå­radigt kornsex­radigt kornsedan förra hälften av 1300-taletUplands-Lagen3främre rikt­märke på hand­eldvapen i form av en liten kula el. spets jakt.mil.JFRcohyponymdioptercohyponymsiktskåracohyponymsikte 1 kornskyddsiktkornha kornet ordentligt i skåranäv. bildligti vissa ut­tryck sikte vard.han hade fått korn på en snygg tjej(på) kornet, (få) korn på ngn/ngtpå kornetträffandeom beskrivning e. d.en humoristisk film där ta­fatt ung kärlek skildras på kornet sedan 17194vikten av ädel­metall i mynt i förhållande till myntets totala vikt mått.JFRcohyponym1skrot 2 vara av samma skrot och kornse1skrot 2 sedan ca 1520Peder Månssons Skrifter på svenska