Svensk ordbok 2009, webbversion

korrumpe´ra verb ~de ~t kor·rump·er·ar1vanligen perf. part. få (ngn) att miss­bruka sin ställning i eget intresse särsk. genom att betala mutor men äv. genom att å­beropa vänskap psykol.sesekorrupt 1 korrumperade tjänste­mänen korrumperad regimmakt korrumperarkorrumpera (ngn)sedan 1628av lat. corrum´pere ’fördärva; förfalska’; jfr ruptur 2vanligen perf. part. förvanska text(ställe) språkvet.ett text­ställe som är korrumperat i NN:s ut­gåvakorrumpera ngtsedan 1811Subst.:vbid1-215811korrumperande, vbid2-215811korrumpering; korruption (till 1)