Svensk ordbok 2009, webbversion
kortege
äv.
cortegecortege
[-e´∫äv.-ä´∫]
substantiv ~n [-e´∫en äv. ~ä´∫en] ~r [-e´∫er äv. ~ä´∫er]
korteg·en, corteg·en●långt (festligt) följe
vanligen ridande el. åkande
scen.JFRcohyponymprocession
kortegevägbilkortegetrafikpolis avslutade kortegenen kortege följde kungaparet○äv. mer abstraktstudenterna åkte (i) kortege genom stadensedan 1837av fra. cortège med samma betydelse; av ita. corteggio ’följe’, till corteggiare ’uppvakta’, till corte ’hov’; jfr 1kur 2, kurtisera