Svensk ordbok 2009, webbversion

kosmos [kås´-] substantiv, ingen böjning, neutr. kosm·osvärlds­alltet tänkt som ett harmoniskt ordnat helt; ofta särsk. med fram­hävande av o­ändlighet etc. i rum och tid astron.JFRcohyponymuniversum ut­forska kosmossvindel­känslan in­för kosmossedan 1854av grek. kos´mos ’ordning; värld’