Svensk ordbok 2009, webbversion

kräk substantiv ~et, plur. ~, best. plur. ~en kräk·etmoraliskt klander­värd person ned­sätt.psykol.yrk.zool.JFRcohyponymfä 2cohyponymusling nazistkräkhon är ett kräk som tjänar pengar på förtal av tidigare pojk­vänneräv. som rent skälls­ordditt fega kräk!äv. om svag el. vilje­lös personhan är ett beskedligt kräk som aldrig vågar säga emot sin fruäv. om djurned­sätt. el. ömkandehundkräkge kräken matdet o­skyldiga lilla kräketsedan 1712 (1640 om djur)till fornsv. kräka ’kräla; krypa’; besl. med krake, krok Minsta kräk i kärr och syra, nyss av solens värma väckt, till en ny högtidlig yra eldas vid sefirens fläkt.Carl Michael Bellman, Fredmans sånger (1791), nr 64 (”Fjäriln vingad syns på Haga”)